|
RASBIOLOGISKA
INSTITUTET I SVERIGE
Det rashygieniska
tänkandet är någonting som har funnits med en lång tid. Redan på 1700-talet
kan man återfinna lagar som förbjöd "fallandesjuka" (epileptiker) att
gifta sig.
Men det var inte förrän på1900-talet som man tog tag i
ämnet ordentligt. Det började med att olika sällskap bildades.T.ex.
"Svenska sällskapet för rashygien", (bildat 1909,)
och "Mendelska sällskapet.".
Dessa sällskap bildades för att medlemmarna hade en stark tro
på en särpräglad nordisk ras med goda egenskaper som måste
bevaras.
Det första
förslaget om att bilda ett rasbiologiskt institut kom 1918, men det
var inte förrän 1921 som intresset hade ökat och tiden
var mogen. Då väcktes en motion i riksdagen om ett inrättande
av ett statligt rasbiologiskt institut. Denna motion undertecknades av
representanter från samtliga riksdagspartier. Enigheten var överaskande
stor. Ett visst motstånd förekom, men det hade endast med ekonomiska
reservationer p.g.a. det kärva läget i Sverige att göra.
När
institutet öppnade på nyårsdagen 1922 blev det det första
statliga rasbiologiska institutet i världen. Institutet ägnade
sig i huvudsak åt fysiska mätningar av den svenska befolkningen,
som skall och näs-mätning, och man samlade in massor av siffervärden
och fotografier.
Dess chef
var Herman Lundborg som hade kvalificerat sig på flera sätt,
bland annat genom att han 1918 startade en "folkupplysning"
som turnerade runt bland svenska städer och visade upp rasfotografier
och höll "vetenskapliga föreläsningar".
Lundborg
var fascinerad av rasblandningsfrågan, vad som händer när
ett folk går upp i ett annat, något man ansåg vara på
väg att hända med lapparna. Han ansåg därför
att det var viktigt att genomföra mätningarna av lapparna innan
det var försent. Detta ledde till att han tillbringade långa
tider uppe i lappmarken.
Han syn på den nordiska rasen var att den hade överlägsna
företräden, han ansåg också att industrialiseringen
hade en klart negativ påverkan på folkets moral och livskraft.
Med åren tydde han sig också mer och mer åt antisemitiska
ståndpunkteroch han kom att öppet bekänna sig till nazismen.
Lundborgs tyskvänlighet var något som kom att genomsyra institutet.
Många tyskar kom och föreläste på institutet, med
ämnen som: genetik, antropologi, socialhygien, rasfilosofi, utvecklingslära
och växt- och djurförädling. Bland föreläsarna
finner vi bl.a. Hans F. Günter, som sedan blev nazistideolog i rasfrågor,
och Eugen Fischer, föreståndare för berlins institut för
rashygien.
Herman Lundborg
propagerade gärna för rashygien i form av "teser".
Nedan ett utdrag ur
"Rasbiologi och rashygien" stockholm 1922.
- Ett energiskt
upplysningsarbete bör bedrivas. Den allmänna meningen i landet
bör i tal och skrift bearbetas med utgångspunkt från
universitetet, högskolor och seminarier. Landets läkare och
lärare böra särskilt utbildas i ärftlighetslära
och raskultur. Ansvarskänslanmot kommande släkten måste
väckas. Ingen vuxen människa får vara okunnig om föräldraskapets
höga betydelse, och alla må lära sig inse, vad välborenhet
i biologisk mening vill säga.
- Rasbiologiska
forskningsinstitut med uppgift att allsidigt utreda ärftlighetsfrågor
och rashygieniska spörsmål böra snarast inrättas
i alla kulturländer. Det har redan skett i Sverige. Instituten
böra ledas efter genealogiska, medicinskt-biologiska och socialekonomiska
principer. Kulturfolkens självbevarelseinstinkt borde nu efter
världskriget mer än förr mana dem att utan dröjsmål
sätta detta i verket.
Svåra
folksjukdomar, såsom alkoholism, könssjukdomar och tuberkulos
måste med kraft bekämpas.
- Ett enkelt
och arbetssamt levnadssätt bland befolkningens alla lager jämte
kroppsövningar och sund idrott är att eftersträva. Lyx
och ohejdade njutningsanspråk hedra intet folk, de motverka en
rasutveckling i gynnsam riktning.
- Sociala
"sumpmarker" böra dräneras genom kloka reformer
och framsynt lagstiftning.
Verkligt urartade individer- dylika förekomma i stort antal i vårt
land och i andra kulturländer- äga ej ännu nödig
tillsyn och vård, utan påverka rasen i hämmande och
skadlig riktning. Vi bör ägna befolkningspolitiska frågor
den största uppmärksamhet, låtande de rashygieniska
synpunkterna komma till sin fulla rätt.
- Stat och
enskilda böra hjälpas åt att som motvikt mot den ofta
ras och folkhälsofientliga industrialismen uppbygga mönsterhem
på landet. En sund, jordbrukande befolkning med god nativitet
är ett livsvillkor för ett folk, som ej vill urarta. En självständig
bondeklass utgör grundstommen ("ryggraden") i ett folk.
Denna klass bör stödjas och omhuldas. Landsbyggdens avfolkning
måste sålunda kraftigt motarbetas, dock ej genom indusrialisering
där. Den inre kolonisationen bör befrämjas.
- Emigrationen,
som medfört en betydande åderlåtning av vårt
folk, bör om möjligt regleras och hållas inom rimliga
gränser.
- Åt
invandringen måste vi också ägna stor uppmärksamhet,
så att ej undermåliga individer av främmande folkslag
obehindrat få inflytta och bosätta sig i landet. Blandning
mellan rasbiologiskt högt stående folk (som de skandinaviska)
och sämre kvalificerade folkelement, t.ex. zigienare, galizier,
vissa ryska folkslag o.d., är avgjort förkastlig.
- Rashygien,
som är en i sann mening fosterländsk rörelse, avseende
att för framtiden stärka och förkovra vårt folk
i kroppsligt och andligt avseende, bör kunna påräkna
stöd från alla samhällsklassers sida.
- Inom alla
kulturländer böra vitt utgrenade nationalföreningar bildas,
vilkas uppgift är att arbeta för raskultur samt för folkhälsan
och sedlighetens höjande.
I början
av 30-talet avstannade institutets verksamhet av flera skäl. dels
ahde man tröttnat på att Lundborg tillbringade långa
tider bland lapparna, efterssom arbetet på institutet då stod
stilla.
Man hade även tröttnat på honom som person. Pressen som
hade visat ett svalt intresse till institutet, började nu bli nästan
fientligt inställd. Dessutom hade budgeten minskat från 60000
till 30000 kronor. Ett chefsbyte var också på gång.
1936 tilsattes
Gunnar dahlberg som chef. I och med detta ändrade institutet till
viss del inriktning. Lundborg hade ägnat mycket möda åt
"antropologi" och ärftliga medicinska kuriositeter, medan
Dahlberg istället var mer inriktad på folksjukdomar.
|