RASBIOLOGISKA INSTITUTET I SVERIGE

Det rashygieniska tänkandet är någonting som har funnits med en lång tid. Redan på 1700-talet kan man återfinna lagar som förbjöd "fallandesjuka" (epileptiker) att gifta sig.
Men det var inte förrän på1900-talet som man tog tag i ämnet ordentligt. Det började med att olika sällskap bildades.T.ex. "Svenska sällskapet för rashygien", (bildat 1909,) och "Mendelska sällskapet.".
Dessa sällskap bildades för att medlemmarna hade en stark tro på en särpräglad nordisk ras med goda egenskaper som måste bevaras.

Det första förslaget om att bilda ett rasbiologiskt institut kom 1918, men det var inte förrän 1921 som intresset hade ökat och tiden var mogen. Då väcktes en motion i riksdagen om ett inrättande av ett statligt rasbiologiskt institut. Denna motion undertecknades av representanter från samtliga riksdagspartier. Enigheten var överaskande stor. Ett visst motstånd förekom, men det hade endast med ekonomiska reservationer p.g.a. det kärva läget i Sverige att göra.

När institutet öppnade på nyårsdagen 1922 blev det det första statliga rasbiologiska institutet i världen. Institutet ägnade sig i huvudsak åt fysiska mätningar av den svenska befolkningen, som skall och näs-mätning, och man samlade in massor av siffervärden och fotografier.

Dess chef var Herman Lundborg som hade kvalificerat sig på flera sätt, bland annat genom att han 1918 startade en "folkupplysning" som turnerade runt bland svenska städer och visade upp rasfotografier och höll "vetenskapliga föreläsningar".

Lundborg var fascinerad av rasblandningsfrågan, vad som händer när ett folk går upp i ett annat, något man ansåg vara på väg att hända med lapparna. Han ansåg därför att det var viktigt att genomföra mätningarna av lapparna innan det var försent. Detta ledde till att han tillbringade långa tider uppe i lappmarken.
Han syn på den nordiska rasen var att den hade överlägsna företräden, han ansåg också att industrialiseringen hade en klart negativ påverkan på folkets moral och livskraft.
Med åren tydde han sig också mer och mer åt antisemitiska ståndpunkteroch han kom att öppet bekänna sig till nazismen.

Lundborgs tyskvänlighet var något som kom att genomsyra institutet. Många tyskar kom och föreläste på institutet, med ämnen som: genetik, antropologi, socialhygien, rasfilosofi, utvecklingslära och växt- och djurförädling. Bland föreläsarna finner vi bl.a. Hans F. Günter, som sedan blev nazistideolog i rasfrågor, och Eugen Fischer, föreståndare för berlins institut för rashygien.

Herman Lundborg propagerade gärna för rashygien i form av "teser". Nedan ett utdrag ur
"Rasbiologi och rashygien" stockholm 1922.

  • Ett energiskt upplysningsarbete bör bedrivas. Den allmänna meningen i landet bör i tal och skrift bearbetas med utgångspunkt från universitetet, högskolor och seminarier. Landets läkare och lärare böra särskilt utbildas i ärftlighetslära och raskultur. Ansvarskänslanmot kommande släkten måste väckas. Ingen vuxen människa får vara okunnig om föräldraskapets höga betydelse, och alla må lära sig inse, vad välborenhet i biologisk mening vill säga.

  • Rasbiologiska forskningsinstitut med uppgift att allsidigt utreda ärftlighetsfrågor och rashygieniska spörsmål böra snarast inrättas i alla kulturländer. Det har redan skett i Sverige. Instituten böra ledas efter genealogiska, medicinskt-biologiska och socialekonomiska principer. Kulturfolkens självbevarelseinstinkt borde nu efter världskriget mer än förr mana dem att utan dröjsmål sätta detta i verket.
    Svåra folksjukdomar, såsom alkoholism, könssjukdomar och tuberkulos måste med kraft bekämpas.

  • Ett enkelt och arbetssamt levnadssätt bland befolkningens alla lager jämte kroppsövningar och sund idrott är att eftersträva. Lyx och ohejdade njutningsanspråk hedra intet folk, de motverka en rasutveckling i gynnsam riktning.

  • Sociala "sumpmarker" böra dräneras genom kloka reformer och framsynt lagstiftning.
    Verkligt urartade individer- dylika förekomma i stort antal i vårt land och i andra kulturländer- äga ej ännu nödig tillsyn och vård, utan påverka rasen i hämmande och skadlig riktning. Vi bör ägna befolkningspolitiska frågor den största uppmärksamhet, låtande de rashygieniska synpunkterna komma till sin fulla rätt.

  • Stat och enskilda böra hjälpas åt att som motvikt mot den ofta ras och folkhälsofientliga industrialismen uppbygga mönsterhem på landet. En sund, jordbrukande befolkning med god nativitet är ett livsvillkor för ett folk, som ej vill urarta. En självständig bondeklass utgör grundstommen ("ryggraden") i ett folk. Denna klass bör stödjas och omhuldas. Landsbyggdens avfolkning måste sålunda kraftigt motarbetas, dock ej genom indusrialisering där. Den inre kolonisationen bör befrämjas.

  • Emigrationen, som medfört en betydande åderlåtning av vårt folk, bör om möjligt regleras och hållas inom rimliga gränser.

  • Åt invandringen måste vi också ägna stor uppmärksamhet, så att ej undermåliga individer av främmande folkslag obehindrat få inflytta och bosätta sig i landet. Blandning mellan rasbiologiskt högt stående folk (som de skandinaviska) och sämre kvalificerade folkelement, t.ex. zigienare, galizier, vissa ryska folkslag o.d., är avgjort förkastlig.

  • Rashygien, som är en i sann mening fosterländsk rörelse, avseende att för framtiden stärka och förkovra vårt folk i kroppsligt och andligt avseende, bör kunna påräkna stöd från alla samhällsklassers sida.

  • Inom alla kulturländer böra vitt utgrenade nationalföreningar bildas, vilkas uppgift är att arbeta för raskultur samt för folkhälsan och sedlighetens höjande.

I början av 30-talet avstannade institutets verksamhet av flera skäl. dels ahde man tröttnat på att Lundborg tillbringade långa tider bland lapparna, efterssom arbetet på institutet då stod stilla.
Man hade även tröttnat på honom som person. Pressen som hade visat ett svalt intresse till institutet, började nu bli nästan fientligt inställd. Dessutom hade budgeten minskat från 60000 till 30000 kronor. Ett chefsbyte var också på gång.

1936 tilsattes Gunnar dahlberg som chef. I och med detta ändrade institutet till viss del inriktning. Lundborg hade ägnat mycket möda åt "antropologi" och ärftliga medicinska kuriositeter, medan Dahlberg istället var mer inriktad på folksjukdomar.